Nu har ett nytt år, 2022, just börjat, och vid nyår ser man väl ofta framåt med förhoppningar om ett kommande lyckosamt år, och man ser kanske också tillbaka på gångna tider. Det kan vara med nostalgi och saknad men också med tacksamhet. Jag har fått ta över stafettpinnen i Bohusbloggen efter två bekanta. Båda två tycks veta, hur de ska definiera sig själva. Leif Karlsson beskriver sig som en inföding i Bottna, och Håkan Vikstål kallar sig en smålänning i förskingringen. Själv kan jag inte komma med en närmare definition av mig själv än sydvästsvensk.
I sin diktcykel ”Strövtåg i hembygden” skrev Gustaf Fröding
”Och här är dungen, där göken gol,
små töser sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.”
Var susar min barndoms dunge? Jag har alltid undrat, hur det skulle ha varit att bo kvar i den trakt, där man växte upp, där man har kvar barndoms- och ungdomsvänner, kanske arbetskamrater, och där man inte minst har kvar sina egna, förtroliga ställen. Jag är avundsjuk på dem som har det så, på dem som verkligen vet, var de har sin hembygd. Men så kommer jag att tänka på alla de människor, som varit tvungna att lämna sina hem och sina länder, och som kanske genom fruktansvärda omständigheter har mist alla sina familjemedlemmar och sina närmaste. Genom hela historien har det hänt, att människor tvingats bort från sina hem och från det invanda livet för att ensamma hamna i ett helt nytt och okänt land. Många har trots sin bakgrund kunnat leva vidare och skapa sig ett nytt liv. Det måtte vara starka människor. Med tanke på det här, ska jag nog vara glad över att åtminstone kunna kalla mig helt och hållet sydvästsvensk.
Min mamma växte upp i Linköping, min pappa kom från Uddevalla, och själv föddes jag mellan de där städerna, nämligen i Karlsborg. Ja, jag är född på Garnisonssjukhuset, precis utanför fästningsmurarna, och är alltså född i Västergötland. Pappa arbetade vid flygvapnet, och för att stiga i graderna hände det, att man måste söka arbete vid någon annan flygflottilj. Jag kan knappast räkna mig som västgöte, för när jag var omkring två år gammal, gick flytten till Halmstad. ”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv”, sjöng Edvard Persson en gång i tiden. Själv skulle jag kunna säga, att jag har bott vid och på en flygflottilj under större delen av mitt liv. Vårt bostadskvarter i Halmstad låg fritt och vackert norr om själva stadskärnan, mellan sjukhuset och flottiljen, F 14. Det låg vid foten av Galgberget. Bergsområdet med den planterade, välskötta skogen inbjöd till många härliga strövtåg. Det fanns ingenting skrämmande där, trots att det ödesdigra namnet ju berättade om att stadens avrättningsplats en gång funnits där. Från några ställen på berget, och då särskilt från utsiktstornet, kunde jag se ut över stadens röda tegeltak som skymtade mellan trädkronorna. Den utsikten tyckte jag mycket om. Halmstads egen skald, Fredrik Vetterlund, kände tydligen samma sak, när han för drygt hundra år sedan skrev:
”Minns du, när den höga julidagen
sjönk mot västerhavets gyllne vatten,
huru valvet vidgades i renhet,
och du såg i västerns salar ut?
Hemmets stad, som glänste upp ur grönskan,
log omkring dig som en lycklig droppe,
fylld av kvällens sol.”
Var det någonstans som min barndoms dunge susade, så var det väl där. Men det är så länge sedan nu. Det är ju just under barn- och ungdomsåren som livet börjas formas, som tillvaron vidgas, och man upptäcker världen och människorna runt omkring sig. Jag undrar ibland, hur det skulle kännas att som vuxen få leva kvar i den världen? Men allting förändras, människor och platser, på både gott och ont, så vem vet …
Något som så småningom kom in i min värld var musiken. Mamma sjöng barnvisor för mig, och pappa spelade gitarr och sjöng bland annat mycket av Evert Taube. I Halmstads Kommunala Flickskola, där jag gick i fem år, spelade vår musiklärare klassisk musik, som han berättade små historier kring för att göra musiken mera lättsmält för oss flickor. Om sommarkvällarna spelade F 14:s musikkår i den vackra Norre Katts park. På den tiden, på 50-talet, fanns den gamla sommarrestaurangen med sina glasverandor kvar. Runt musikpaviljongen var det vackra blomsterplanteringar, mässingsinstrumenten blänkte i kvällsbelysningen, musikerna var stiliga i flygvapnets mörkblåa uniformer och sommarens vita skärmmössor, och orkesterledaren hade vita handskar på sig, när han ledde musikanterna i marscher, valser och operettmelodier. Det där var någonting att njuta av och prata om för två fnissiga tonårstjejer.
Efter fjorton fina år i Halmstad gick flytten tillbaka till Västergötland, denna gång till F 7 Såtenäs. Där fick även min mamma arbete - på en expedition i kanslihuset. Under åren i Halmstad hade de första jetplanen kommit - jag kommer särskilt ihåg J 28 Vampire med dess delade stjärtparti och karakteristiska, visslande ljud - och på Såtenäs hade vi verkligen de nya jetplanen nära oss. Jag minns inte, att vi fick några fönsterrutor krossade, men det hände ibland, att vi var tvungna att rätta till tavlor som hoppat på sned vid någon ljudbang, sådana som uppstod då flygplanen flög fortare än med ljudets hastighet. Vi bodde i en tjänstebostad inne på flottiljområdet, och jag åkte buss på slingrande byvägar till skolan i Lidköping, där jag året efter flytten tog realexamen och sedan gick tre år på gymnasiet. Några av mina välmenande klasskamrater i Lidköping försökte lära mig genuin västgötska, men det var det ingen som lyckades med. Mitt favoritämne var svenska, medan matematik, fysik och kemi inte alls var populärt. Vid realexamen fick jag AB i matte, men sedan dalade betyget år för år på gymnasiet, och i mitt studentbetyg står det C. Ja, jag kände nästan rent fysiskt, att det inte fanns plats för flera matematiska formler i min hjärna. Det var fullt där. Jag blev trots allt godkänd, och när jag senare på examensdagen mötte min rektor, sa han: ”Nu gav du dig allt ut på bra djupt vatten. Lova mig, att du aldrig kommer att undervisa i matematik.” Det var ett löfte, som jag senare inte höll.
Det var skönt att slippa stanna kvar i Lidköping och gå om, för nu var det dags att flytta igen. Den här gången blev F 10, Skånska flygflottiljen, strax utanför Ängelholm mina föräldrars arbetsplats. Där stannade de tills de pensionerades, och det är i Skåne jag har bott den längsta tiden av mitt liv, närmare bestämt i 47 år. Vi flyttade in i en nybyggd villa i Skälderviken, Ängelholms nordligaste stadsdel, sommaren 1963, och på hösten började jag att läsa vid Lunds universitet. Jag läste Nordiska språk och Litteraturhistoria men hade inte funderat så mycket över mina framtidsplaner. Och man vet aldrig, vad som kan hända …
På jullovet 1963 – 64 råkade jag träffa en ung engelsman på besök i Ängelholm, Andrew (Andy) Kempton. Vi sågs några gånger och trivdes i varandras sällskap, och när han lämnade Sverige, uppehöll vi bekantskapen genom att brevväxla. När det blev sommarlov, åkte jag till England, till trakten norr om Dover, där han arbetade som kock. Han föreslog, att vi skulle gifta oss, och till slut lät jag mig övertalas. Man kan säga, att jag för andra gången i mitt liv gav mig ut på djupt vatten, när jag tänkte: ”Går det, så går det.” Vi vigdes på någon sorts kommunalt kontor i Dover. Prästen i min hemförsamling blev förvånad, när jag visade honom papper på att jag gift mig i England men sa, att han ju då måste skriva in mig som gift i kyrkboken. Andy fick snart arbete i Sverige men blev lika fort av med det, och han gav sig ner genom Europa för att söka lyckan längre söderut. Till slut hamnade han i Sydafrika. Den korta tid vi hade levt tillsammans, hade vi bott hos mina föräldrar. Vi hade egentligen ingenting gemensamt, inget eget hem, inga ägodelar och inga barn. Tiden gick, och jag tyckte, att det inte var någon idé att vara gift med en man som jag aldrig träffade, så jag ansökte om skilsmässa. Eftersom jag som svensk medborgare ville skiljas, och Andy som engelsk medborgare inte ville det, tog det tre år, innan den svenska skilsmässan gick igenom. Jag blev skild från honom, medan han fortfarande var gift med mig. Efter ytterligare något år fick jag ett brev från honom, där han bad om mina skilsmässodokument. Han ville gifta om sig. Jag skickade kopior på mina svenska papper och hoppades, att de skulle hjälpa honom. Jag hörde aldrig av honom sedan och undrar ibland, om han verkligen kunde gifta om sig, eller om han fortfarande går där nere i Sydafrika och är gift med mig. Det enda jag har kvar efter honom är mitt efternamn.
Under tiden hade jag sökt in på seminariet i Landskrona, och efter två år där fick jag mitt examensbevis med titeln småskollärare. Jag hade besökt Perstorp i norra Skåne några gånger tillsammans med en bekant, och när jag fick arbete där höstterminen 1967, tackade jag ja till det. Jag fick också erbjudande om en tjänst i Halmstad, min barndoms stad, och har alltid undrat över, hur mitt liv skulle ha blivit, om jag hade flyttat dit i stället. Ja, vad är det som styr våra liv - ödet, slumpen, vår fria vilja? Vad skulle ha hänt, om man hade tagit andra vägar vid alla de vägskäl man stått vid under livet? Tanken svindlar, men man får ju aldrig veta … När jag började arbeta som klasslärare på lågstadiet, stod det en tramporgel i varje klassrum, och skoldagen inleddes med en psalm och en bön, i regel ”Din klara sol går åter opp” och ”Gud som haver barnen kär”. Mina snälla elever tyckte, att jag var duktig, när jag hjälpligt kunde spela psalmen med två fingrar. Barnen var lika uppmuntrande, när jag ritade något på ”svarta tavlan”, som verkligen var svart på den tiden. Man skrev med vita kritor och målade ibland med fyrkantiga, dammande färgkritor. Man sa inte du till barnens föräldrar, utan det fick bli ”Fru Andersson” och ”Herr Johansson”. Det blev mest ”fruande”, för det var inte så många pappor som besökte skolan. Ja, det var på rullbandspelarnas, bildbandens, de stora och komplicerade filmprojektorernas och de blåa spritstencilernas tid. Tekniken har verkligen utvecklats sedan dess, och mina första elever har om några år hunnit bli pensionärer.
Perstorp är en plats med vackra omgivningar, med sjöar, dammar och stora bokskogar. De som arbetade i skolan där, trivdes i regel och stannade länge. Själv arbetade jag i Perstorp i 41 år, först som klasslärare på lågstadiet, där jag hade eleverna i alla ämnen. Efter omkring 20 år övergick jag till att undervisa i svenska som andraspråk på låg- och mellanstadiet och träffade då elever med mycket olika bakgrund. Arbetskraftsinvandring hade egentligen funnits i Perstorp sedan slutet av 1600-talet, då tyska glasblåsare kom till Skånska glasbruket, och när Skånska ättikfabriken (nuvarande Perstorp AB) startade i slutet av 1800-talet, kom det också en del tyskar till orten. Det var kanske vanan vid främmande inslag i befolkningen som gjorde, att det sällan var bråk mellan infödda Perstorpsbor och invandrare. Den första större flyktinggruppen som kom under mina år i skolan var assyrier/syrianer. En dag var de plötsligt borta, och man fick höra, att de allesamman hade flyttat till Södertälje. 1979 kom de så kallade båtflyktingarna från Vietnam. Några var vietnameser, men de flesta var kinesättlingar och talade det kinesiska språket kantonesiska. Barnen var ambitiösa, flitiga och positiva, och de lyckades bra i yrkeslivet senare. Så kom chilenare och så småningom människor från det som man ibland kallar forna Jugoslavien. Jag hade också elever med andra hemspråk, norska, danska, tyska, holländska, polska, engelska. Det var roligt och givande att träffa barn med så olika bakgrund.
I Perstorp mötte jag Arnold, som blev min första sambo. Trots att han var 27 år äldre än jag och 56 år, när vi träffades, fick vi 32 sköna och roliga år tillsammans. Ett gemensamt intresse blev äldre bilar, Mercedes 180 och 190, de så kallade bullmercorna, och veteranmotorcyklar - i vårt fall DKW från 1930-talet. Det var samma slags fordon som Arnold hade ägt tidigare. Eftersom vi behövde plats för våra bilar, flyttade vi en och en halv mil till Ljungbyhed, där vi köpte ett äldre hus med flera garageplatser. Ja, så hade jag då hamnat vid en flygflottilj igen. Flottiljens skolflygplan, Sk 60, brukade starta och landa rakt över vår trädgård, men de väsnades inte så mycket, så det kändes bara trevligt med närheten till flyget. Man kan säga, att Arnold var en naturbegåvning, då det gällde gamla bilar. Vår äldsta Mercedes, en 180 från 1954, blev klassad som veteranbil, och en 190 från 1961 kunde jag köra till arbetet i Perstorp med i 16 år. Den bilen hade vi köpt för 250 kronor och själva renoverat och lackerat om.
När mina föräldrar dog med ett års mellanrum i slutet av 1990-talet, ärvde jag deras hus i Skälderviken, och efter 20 år i Ljungbyhed flyttade vi dit år 2000. Arnold hade drabbats av förändringar i gula fläcken och kunde inte arbeta så mycket med våra gamla bilar, så vi var tvungna att sälja dem och skaffa en lite nyare bil. MC:n, en DKW 250 cc från 1938, fick följa med till Skälderviken. Jag körde på den ibland och fick trampa 10 – 15 gånger, innan den gick igång med ett knattrande och smattrande och i ett moln av blå rök. Det var ganska mycket olja i bränsleblandningen, så den skulle nog inte kunnat klassas som miljövänlig. En fredagseftermiddag i december 2004 hittade jag Arnold död på sängen, när jag kom hem från skolan i Perstorp. Vår läkare, som kom efter någon timme, skrev ”Ålderdomssvaghet” på dödsattesten. Jag minns, att jag uppskattade och var tacksam över alla de bevis på deltagande som jag fick genom brev, kort, telefonsamtal, en medkännande blick, en vänlig nick, en klapp på armen… Jag förstod då, att man nog inte ska vara rädd för att visa sitt deltagande för dem som sörjer. Många, som har mist någon kär anhörig eller vän, kanske både vill och behöver tala om den som har gått bort. Sorgen, saknaden och känslan av ensamhet var stark. På Arnolds gravsten lät jag även rista in mitt eget namn och födelsedatum. Under våra namn står några ord från folkvisan ”Jag vet en dejlig rosa”:
”Må de få komma samman
med hjärtans fröjd och gamman
som längta till varann.”
Ja, jag var helt övertygad om att jag skulle få sitta ensam och sörja i Skälderviken resten av mitt liv. Jag hade besökt Bohuslän många gånger med mina föräldrar och senare med Arnold, men nu var jag säker på, att jag aldrig skulle komma dit igen. Det kändes vemodigt. Någon hade skickat mig ett stort, avlångt vykort med Uddevallabron på. Jag tittade på det ibland och tänkte, att den där bron kommer jag aldrig att få se i verkligheten. Men man vet aldrig, vad som kan hända …
En dag på våren var jag ute och åt tillsammans med några goda vänner. Vi brukade träffas vid veckosluten, och nu skulle vi till ett ställe, som var nytt för oss, Hillesgården mellan Ängelholm och Klippan. I restaurangen satt en man och spelade lunchmusik på piano. Det var behaglig musik, gamla kända evergreens, och han spelade tillräckligt högt för att musiken skulle höras, men inte högre än att man kunde samtala utan att behöva höja rösten. Det kändes trevligt och riktigt lyxigt att ha levande musik till maten. Jag minns, att han bland annat spelade ”A Nightingale Sang In Berkeley Square” och ”Streets of London”. När jag bytte några ord med honom om musiken, tyckte jag mig höra en antydan till dialekt, och jag frågade: ”Är du från Göteborg?” När han log och svarade: ”Ja, det hör la du”, hände precis samma sak för mig som för vår kung och Silvia - det sa ”Klick”! När jag frågade pianisten efter hans namn, och han presenterade sig som Stig-Göran, tyckte jag, att det var ett ovanligt, ett nästan lustigt namn. Många av hans släktingar och bekanta kallade honom Göran, men för mig förblev han alltid Stig-Göran. Även om saknaden efter Arnold fanns med mig, började ändå en strimma av glädje och hopp komma tillbaka i mitt liv. Jag kände, att jag inte var så ensam längre. Stig-Göran, som ”bara” var 11 år äldre än jag, bodde och arbetade ideellt på Hillesgården och hade inte så mycket tid att vara därifrån. En dag nämnde jag för honom, att jag inför sommaren funderade på att skaffa båt, kanske en liten eka att ta mig fram på Rönne å med. Rönne å är vattendraget som rinner genom Ängelholm för att sedan rinna ut i havsviken med samma namn som stadens norra del, Skälderviken. ”Ska du ha båt, ska det vara en segelbåt”, sa Stig-Göran bestämt, och så blev det. Jag hade seglat en del med mina föräldrar, både på Skälderviken och i Bohuslän, och jag visste, att jag tyckte om det. Jag hittade till slut en båt, som var precis som en mindre segelbåt ska vara, tyckte jag, en vackert mörkröd Amigo 23. En av mina kolleger köpte strax efteråt en öppen Saab, och hon sa till mig: ”När du kunde köpa en segelbåt, så kunde väl jag köpa en Saab Cabriolet, som jag alltid har drömt om.” Det var roligt att på så sätt ha hjälpt till att infria någons drömmar. Jag tog några segellektioner, Stig-Göran hjälpte mig med förtöjningar, som gjorde det lätt att kasta loss och att lägga till vid min båtplats i hamnen, och sen var det bara att ge sig ut på Skäldervikens vatten. En annan båtägare spände en dag ögonen i mig och frågade: ”Kan du navigera?” När jag svarade, att jag inte kunde det, sa han, att jag minsann inte borde få ge mig ut. Men i Skälderviken finns det inga öar, skär och grund, utan hela den vidsträckta vattenytan är platt som en pannkaka. Det enda man kan göra är att segla fram och tillbaka, slå och kryssa. Efter några år flyttade Stig-Göran hem till mig, och efter ytterligare en tid köpte vi ännu en båt, en Olle Enderleinritad Arietta 31, kallad Millan. Millan hade några somrar sin båtplats i södra Bohuslän, och när det blev höst seglade vi upp henne till Hamburgsund, där Stig-Göran hade sin dotter och hennes familj. Bilresorna mellan Skåne och Hamburgsund blev tätare, och vi började att titta på hus som var till salu här uppe. Det var först mest på skoj, men när vi hittade en villa, som vi tyckte skulle passa oss, bestämde vi oss för att bli Hamburgsundsbor, och sommaren 2010 flyttade vi hit. När de hörde, att vi skulle flytta till norra Bohuslän, utbrast mina före detta kolleger. ”Ska du flytta så långt bort! Men du kan ju alltid flytta tillbaka, om du inte skulle trivas.”
Det är visserligen roligt att då och då åka ner till Skåne och träffa goda vänner där, men att flytta tillbaka … Jag vet inte vart det skulle bli i så fall. Perstorp är vackert, men inte vill jag byta kusten mot inlandet. Och Ängelholm är en charmig liten stad, men den känns ändå inte som ”min” stad.
