Överskriften kan för många anses konstig, men det är precis som det är. Jag är född hemma i kammaren på Bergfall, i Bottna socken för 68 år sedan. Åren har gått men jag går fortfarande kvar i mina barndomsmarker, förutom ett halvår då jag bodde i Hällevadsholm. Aldrig har jag haft en längtan att komma ut i stora världen, har trivts utmärkt där jag är.
Mina föräldrar brukade ett litet torp, där vi odlade mat för dagen. Det var de små utgifterna som man fick leva av – inte de stora inkomsterna. Tidigt fick man hjälpa till med de sysslor som behövdes för att dagen skulle fungera. Som vuxen har jag hela livet sysslat med snickeri både som arbete och hobby, men innerst inne finns ett bondehjärta som noterar årstidernas växlingar. Vad som skall göras på ett jordbruk. Fortfarande kan jag minnas känslan av när sista lasset med säd var inkörd i ladan eller att se en nyplöjd åker som legat för fäfot, nu är påväg att brukas igen…
Idag kan ju det mesta köpas och de ekonomiska möjligheterna är mycket större än i min barndom. Minns särskilt ett år då det var en mycket regnig höst, så vetet blev stående på stör läge och det började gro i nekarna. Hur som helst, vetet blev bärgat, kom in i ladan och till slut tröskades det, med dålig kvalitét som följd. När sedan mamma skulle baka ville inte brödet jäsa som det skulle. Det blev ingen höjd på brödet. När gräddningen var klar och brödet skulle skäras upp hade det bildats en ”stålrand” ett par millimeter ovanför botten, helt oätlig. Men ovanför var det några centimeter med ätbart bröd. Det blev till att skära bort ”stålranden” och äta det som gick. Att kasta bort mjölet och köpa nytt var otänkbart, man fick använda det som gick.
Mina fyra första år i skolan gick jag i Bottna, sedan två år i Hogane och de två sista åren i Fjällbacka. Den första skoldagen minns jag ännu. Bara det att åka buss ensam till skolan var stort. Jag kände ingen av de andra eleverna. Jag visste var skolan var, hade väl passerat där några gånger. Allt var stort och främmande. Första dagen var det bara upprop och snart var lektionen över. Mamma hade skickat med mig matsäck i all välmening, hon trodde säkert att vi skulle vara borta hela dagen. Jag satte mig på en långbänk och började äta, men då ropade någon att bussen kommer. Jag fick fort rafsa ihop mat och mjölkflaska och ställa mig i kön, för att gå på bussen och åka hem igen.
Skolåren passerade och snart var det dags att börja arbeta. Min bror arbetade på snickerifabriken i Bovall och den femte maj 1969 började jag också där. I hela 49 år var det min arbetsplats och än idag ringer de mig, när de vill ha hjälp i produktionen. Jag åker gärna ut och hjälper till. Nu bestämmer jag själv min arbetstid och går och kommer som jag vill.
Första hälften på nittiotalet läste jag in grundskolan och gymnasium på KomVux. En intressant tid och lärde känna många nya vänner.
Min militärtjänstgöring var i flottan. Låg ”inne” elva månader. Många minnen från den tiden särskilt då vi med stabsfartyget Marieholm kolliderade med en dansk fiskebåt i Öresund och jag stod till rors. Inte många i Bottna har varit på sjöförklaring, om jag nu skall skryta. När jag inte snickrar, tar olika föreningar upp min tid liksom att hålla i ordning vandringsleder här i Bottna, skriva lite dikter och kåserier.
Hembygdstankar.
De höga berg som reser sig i öster
Sig sträcker grönskande mot himlens höjd
Känn doften utav hö som nyss slagits
Hör trastens sång, han drillar glad och nöjd
Här har jag levt som barn för länge sedan
Här är mitt hem, här är mitt barndomsland.
Den lilla fläcken som knappt syns på kartan
Den vill jag hålla hårt uti min hand.
Leif i Bottna
2021-11-17