Hur hittade ni det här stället är ofta frågan vi får när våra vänner besöker oss för första gången. Vi bor på en liten grusväg 1,5 km in i skogen, till närmaste granne är det 600m. Hur hamnade vi här? Ja det kan man fråga sig, innan vi landande i Kville såg resan ut så här: Norrköping-Rom-Lissabon-Göteborg-Malmö-London-KVILLE.
Resan började 1983 och slutade i Kville 2007. Här hittade vi vårt paradis på jorden. 1999 bodde vi i London, där vi egentligen skulle vara i 3 år, men de tre åren blev till 8 för min del och 9 för min man. Vi kände att vi ville ha en fast punkt i Sverige under de tre åren och bestämde oss, efter en del letande, att köpa Grimslätt. Stället hade stått tomt i två år och det fanns en del att jobba med både utomhus och inomhus. Vi bestämde oss för att renovera köket och sen kan vi måla lite på tapeterna. Jag brukar säga att vi målar fortfarande lite på tapeterna.
Många av våra vänner undrade säkert hur vi kunde köpa det stället, men de såg inte vad vi såg. Möjligheten och det underbara läget. Livet i London var hektiskt både för min man och mig. Jag var engagerad i SWEA, som är en Internationell förening för svensktalande kvinnor bosatta utomlands. De sista åren i London var jag Internationell Ordförande i SWEA vilket innebar en hel del resande, eftersom organisationen finns över hela världen och har ca 7000 medlemmar. Vårt gemensamma andningshål blev Grimslätt dit vi åkte så fort vi hade tid och det blev många gånger på ett år.
Åren gick och 2007 bestämde jag mig för att flytta hem, jag hade fått nog av London och allt jagande över världen. Grimslätt blev ett självklart val. Sagt och gjort, jag tog mitt pick och pack, vinkade åt gubben och sa: Hoppas du kommer efter snart. Jag fick jobb hos Lars-Erik Askengren som mäklarassistent, en helt ny bransch för mig, som i mitt yrkesverksamma liv i Sverige jobbat inom polisen och SOS alarm i nästan 20 år. Det var ett kul jobb och mina minnen därifrån är god kamratskap och många härliga skratt. Jag lärde också känna bygden rätt så bra genom det arbetet.
Att sitta ensam i skogen på enslig gård, var helt otroligt skönt. Min mor som då levde var otroligt mörkrädd och sa till mig vid ett tillfälle: ”Du tittar väl under sängen innan du går och lägger dig”. ”Nej svarade jag, tänk om det ligger någon där, vad ska jag göra då”. Det var så skönt att slippa bilköer, tjutande sirener, och att inte behöva köra kvarteren runt på kvällen för att hitta en parkeringsplats. I Kville är det dock tunnsått med pubar, det kan jag sakna ibland. Christer kom hem ungefär varannan helg, vår bil gick som en spårvagn mellan Grimslätt och Landvetter. Hämtning sent på fredag kväll och lämning tidigt på måndag morgon. Tur att inte soppan kostade uppemot 20 kr liten då.
I London sjöng jag i kör och det ville jag absolut fortsätta med. Jag ringde upp Sven Alfredsson och frågade om det gick bra att börja sjunga med Ärter o Fläsk. På den vägen är det, nu har jag varit medlem i kören i 14 år, det kan ju tyckas som en lång tid, men man räknas väl fortfarande som en ”Rockie” i sällskap med körmedlemmar, som varit med nästa från starten 1975. Jag kände mig genast välkommen i kören och vi har fått många vänner genom den. 2008 när Christer också flyttade hem, blev även han en medlem i kören
Efter två år slutade jag arbeta hos Askengren och började arbeta som coach på Viktväktarna. Det passade alldeles utmärkt jag jobbade ca två till tre kvällar i veckan, hade min egen firma och träffade massor med trevliga människor. Men allt har ett slut, jag bestämde mig för att gå i pension när den tiden var inne. Då började jag fundera på vad jag ska göra nu?
Jag hade inhandlat ett växthus och börjat odla och odlingen har en tendens att bara öka, nu finns det även ett tunnelväxthus, pallkragar och friland. Gubben klagar på att han måste använda en machete för att komma fram i källaren när förodlingen tar fart i februari varje år. Men han äter gärna det jag odlar.
Min granne Bertil Berntson biodlare i många år, frågade mig vid ett tillfälle om jag inte skulle börja med biodling. Aldrig i livet blev mitt svar, jag är ju livrädd för getingar, då kan man väl inte bli biodlare? Men frågan hängde kvar och efter flera år när pensionen närmade sig tänkte jag: varför inte? Något måste jag ju göra. Sagt och gjort, jag anmälde mig till en kurs, köpte kupor av Bertil. Det blev en succé, jag fick mycket hjälp av Bertil de första åren, när jag stod helt villrådig vid kupan, rev mig i håret och inte förstod någonting. Då var Bertil bara ett telefonsamtal bort. Jag engagerade mig i Tanums Biodlareförening och har varit sekreterare i styrelsen i 5 år. De senaste åren har jag varit utbildningsansvarig i föreningen och håller i den teoretiska utbildningen tillsammans med Vello Römmel.
Vi har fyra söner, som vi träffar regelbundet och ett barnbarn på två år. Tre av sönerna bor i Göteborg och en i Nysätra utanför Norrtälje. Familj, odling, körsång och biodling. Vem sa att livet är trist och långtråkigt som pensionär? Inte jag. Just nu önskar jag att jag var minst 15 år yngre. Hur ska jag annars hinna med allt jag vill göra? Jo, man förlänger livet och blir 104, helt frisk och klar i knoppen. Önsketänkande? Ja, kanske det, men det kostar inget att önska.
Siv Svensson
2022-02-03