Ett genuint intresse för idrott/träning ligger i botten. Jag är uppväxt med idrott i dess allra finaste former. I min ungdom lärde jag mig vad en eldsjäl var, vad det innebär att ge av sin kunskap och sin allmänna förmåga. Jag växte upp med ledare som Anders Hedström, Karl-Rune Pettersson och Vilgot Gren. Vi pratar Kärrets IF, Kvillebyns SK och Dingle IF. Dessa fantastiska människor lade all sin tid och en massa pengar på att vi ungdomar skulle ha möjlighet att idrotta. Redan då bestämde jag mig för att jag skulle försöka ge tillbaka något till idrotten, något av det som jag fått lära mig av dessa eldsjälar.

Jag har aldrig tagit på mig vuxenrollen som innebar att man, när man skaffat familj och hus, skulle ta på sig blåbyxor och snickra/måla/tapetsera/meka med bilen så fort man kom hem från jobbet. Nej, blåste det blev det windsurfing, annars kunde det bli tennis, skidåkning, handboll, friidrott eller annan träning. Min mamma sa alltid: ”Du blir aldrig vuxen Bertil”.... och nej, det blev jag nog aldrig..
Dock tog jag idrotten på ett vuxet allvar. Redan i 20-årsåldern gick jag de tränarutbildningar som fanns i Sverige och jag hade en enorm nytta av detta i min egen friidrottssatsning. Jag lärde mig att förstå min egen träning, vilket var helt nödvändigt, eftersom vi, på den tiden, inte hade några tränare i klubbarna. Vi aktiva hjälpte varandra över alla grengränser med träningen. Roland Joelsson och Hasse Forsberg var mina viktigaste stöttepelare bland friidrottarna.
Den tidiga utbildningen har jag enorm nytta av idag, utbildning + 45 års praktisk erfarenhet gör väldigt gott.

Nästan hela mitt liv har jag tränat/idrottat för att jag har tyckt detta varit roligt. Har tävlat aktivt i 10-12 olika sporter och därför har det inte funnits några motivationsproblem. Dock kom jag in i en del av livet, nånstans i 45-55 års åldern, där arbetet tog för mycket tid och träningen var det som fick stryka på foten. Helt felaktigt började jag acceptera att jag hade ont i knäna, att jag var stel i ryggen, att konditionen blev sämre och att jag gick upp i vikt.
Att det är viktigt att träna när man blir äldre har jag alltid vetat, men kanske inte tagit på allvar förrän jag var där själv. När jag bestämde mig för att ta tag i detta, så var det naturligt att använda min kunskap från friidrotten, och lika naturligt var det att förmedla detta till andra.

Resten är nästan historia, där vi idag håller igång 90 personer 40-77 år gamla med friidrott och yoga i Hamburgsund. Det började som en liten test i augusti 2019. Det kom 9 st första gången, som ni ser på bilden. En av dem, Ulrika Döbeln, värvade jag direkt till kompanjon eftersom hon är yogalärare och det kändes som en viktig beståndsdel för att uppnå det jag ville . Utvecklingen har varit helt enastående på alla och inte minst på oss själva.
Pga Corona så kunde vi inte träna inomhus i vinter. Oktober-November körde vi i hallen men sedan stängdes allt ner. Vi ställde oss frågan, strax innan jul, om vi skulle vara tvungna att lägga ner vår träning eftersom vi inte kunde vara inne och helst inte vara fler än 8 st samtidigt ute.
Vi ansåg dock detta så viktigt, så vi delade upp våra grupper ytterligare en gång och bestämde oss för att köra 4 träningar/vecka och då kunde vi hålla grupperna små. Det blev en logistikutmaning att fördela våra aktiva på dessa 4 tider så vi inte blev för många, men detta löstes väldigt bra tack vare att alla var förstående för situationen.
Skall dock sägas att det var en ganska tuff period för mig, januari-april med träningspass, 15 ungdomar, i Uddevalla måndag och onsdag, träning i Hamburgsund 2 pass på torsdag och 2 pass på söndag. Dessutom skulle jag hinna med att träna själv, och självklart också sköta mitt heltidsjobb. Men det som är kul går alltid att genomföra.

Från 7 januari har vi tränat ute i snö, slask, regn och flera minusgrader. Är så imponerad av alla som troget kom till träningarna.
Att se glöden i ögonen på personer man tränar, att se glädjen när de plötsligt klarar av att göra 3 push-ups, att se den nöjda blicken när de berättar att det onda i knät har försvunnit....det är en stor belöning.
Att se ungdomar utvecklas i sin idrott, att få stå bredvid som coach när de slår personligt rekord, eller när någon tar en höjd i sista försöket och på det fixar en SM-medalj....det är en stor belöning.

Att förmedla träningskunskapen, kunskapen om lämplig kost, kunskapen om rätt utrustning känns nästan som en skyldighet. När vi då dessutom fått så lyhörda människor i vår grupp som vi har, så är det ju extra motiverande. Det är också viktigt att förstå gruppens betydelse för motivationen. En totalt inkluderande träning där ALLA kan vara med, oavsett kunskaper och fysiska kvalitéer är nyckeln till detta projekt, där de 2 beståndsdelarna Friidrott och Yoga gör det hela till en härlig mix.

En väldigt fin bekräftelse fick vi när vi tilldelades Tanums Kommuns Folkhälsopris 2020, för det är precis vad det handlar om.....FOLKHÄLSA.

Tack till Ulrika Döbeln som skickade vidare stafettpinnen till mig!