Jag fick den fina äran av Monica Lind att ta över stafettpinnen till detta fina initiativ som Sparbanken Tanum driver. Monica är en mycket fin vän och gav mig inspiration till vad jag tänkte skriva om i detta inlägg för även hon och hennes dotter Ida har varit en stor del av min resa.
Jag tänkte faktiskt inte berätta så mycket om vem jag är eller vad jag gör utan berätta om vikten av att ha människor runt sig som tror på en och den betydelsen de har haft i mitt liv.
Min skolgång var påfrestande på många sätt, precis som för så många andra barn och ungdomar. Det var tufft med både vänner och lärare och ibland kändes skolan mer som något man skulle överleva snarare än att leva. Hade det inte varit för gymnastikläraren Rolf Larsson på Tanumskolan som hejade på mig i både idrott och samhällskunskap, hade hela grundskolan känts som ett enda misslyckande. Det kanske inte var någon slump att jag fick högsta betyg i de klasserna jag hade Rolf i och även fast i vart fall idrottande alltid har varit ett stort intresse, skulle idrott i skolan kunna vara precis motsatsen med allt vad det innebär. Rolf trodde på mig och han var den första och kanske enda läraren som såg mig. Tack Rolf.
Sju år senare skulle en överläkare på en mottagning någonstans i landet berätta något som skulle kunna uppfattas som de värsta orden en ung människa i den situationen jag då befann mig i få höra, faktiskt rädda mitt liv. I efterhand har jag förstått att hon visste mycket väl vad hon gav sin inpå och hon trodde på mig. Hon trodde jag kunde förändra det lilla livet jag hade till ett riktigt liv. Hon trodde på mig och det räddade mitt liv.
När jag fyra år senare tog mitt pick och pack och flyttade till Göteborg träffade jag två väldigt speciella tjejer som tog in mig i deras liv och de drömde för mig. De gav mig en känsla av att jag kunde göra vad som helst, de ville mig väl och de ville att jag skulle vidare i livet. Systrarna heter Denise och Erica Oliviera Nacimento och jag kommer vara evigt tacksam för att ni hjälpte mig med min självbild och gav mig ett rikare liv.
Pojkvänner kommer och går men Sander har bestått. Sander är min Holländare som har älskat mig från första dagen han såg mig och trots de ologiska förhållandena vi har haft, är vi fortfarande i ett förhållande. Det hade dock inte varit långlivat om det inte vore för att han sen vårt första samtal har trott på mig mer än han trott på något annat han gett sig in i och den mannen har gett sig in i mycket. Sen har vi givetvis min mamma, mamma har stått vid min sida i med och motgångar och varit mitt största stöd i livet.
Mitt namn är Lotta Klemming och jag är född och uppvuxen i Grebbestad. Jag hade aldrig blivit den jag blev utan alla de människor som inte trott på mig för de har drivit mig till att vilja bevisa motsatsen. Men jag hade aldrig genomfört mina livsval om det inte vore för de människor som har trott på mig och gett mig en självkänsla att fatta livsviktiga beslut.
Vi kan alla vara en Rolf, en Denise, Erica, Sander, mamma eller Monica och du behöver en, inte minst när du växer upp. Det behöver inte vara familj eller anhörig, det kan vara någon du träffar varje dag på bussen, din lokala pizzabagare eller grannes barn. Det är den tacksammaste gåvan du kan få men är också en av de viktigaste du kan ge.
För fem år sedan tog jag det absolut största steget att, själv våga tro på mig själv och återvända hem till Grebbestad. Säga upp mig från tryggheten och förväntan och satsa på det som ger mig frid och livsglädje, mitt jobb med vilda ostron. Jag kommer berätta om allt vad det innebär i den bok som jag ger ut med Natur & Kultur i samband med Ostronets dag 2020. Tillsammans och parallellt med min pappas och farbrors företag Klemmings dyk driver jag Klemmings ostron och boken som jag skrivit heter Vildplockade ostron.
Fortsatt fin sommar
Lotta
2020-07-24